För sex månader sedan befann jag mig på ön Lombok i Indonesien och funderade på vad jag ville sträva efter under det kommande året. Utan min cykel var det en chans att söka inspiration från miljön, djuren och lokalbefolkningen. Jag fann klarhet genom att se och känna olika saker. Jag kände hur jorden skakade när jag såg en vulkan bryta ut när jag slog läger på sidan av ett berg. Jag minns att jag tittade på min syster och att vi båda undrade om det var så här det slutar? (askmolnet gick rakt ovanför oss och drev snabbt över till Bali, så vi andades inte in alltför mycket giftiga ångor). Jag var tacksam för att jag levde och min snabba hjärtfrekvens fräschade upp mitt minne av hur spännande livet är. Jag blev förgiftad av ett sjöborre (min syster paddlade mig till sjukhuset) vilket påminde mig om hur små saker kan få stor betydelse… om man tillåter dem. För mig var det mest intressanta och kanske mest tankeväckande ögonblicket när jag träffade en kille som levde efter devisen ”ingenting är omöjligt, osannolikt men inte omöjligt”.
Det mottot fick mig verkligen att tänka och ifrågasätta några av de utmaningar som jag hade ställts inför under det senaste året. Mina förhoppningar, drömmar och möjligheter att kanske komma med i Rio-truppen togs ifrån mig på grund av en skada (en utbuktande disk i ryggen och till råga på allt lyckades jag på något sätt få salmonellaförgiftning av alla saker!). Efter sju månader utan bancykel drev mina tankar tillbaka, inte till besvikelsen, utan till processen och resan för att försöka nå målet att komma med till OS. Bara att tänka på hur mycket jag njöt av banracing och alla de drömmar jag ännu inte hade uppnått fick mig att le. Det var då jag började skriva, anteckna saker som jag drömde om. Det var där min säsong började. Jag skriver ner mål varje år, men när jag kom med i laget för att åka till mitt första senior-VM tittade jag tillbaka på listan jag gjorde i Lombok, jag insåg att jag hade prickat av de flesta av mina mål fram till dess.
För ett par dagar sedan samlade Cam Meyer det australiska banlaget. Vi var väldigt många. All vår supportpersonal stod tillsammans och jag satt bland en grupp atleter mellan 18-32 år som alla hade samma vision… regnbågsränderna. Vi var en blandning av tidigare världsmästare och potentiella, blivande världsmästare. Cam och tränarna höll oss fast i depån när de levererade ett kraftfullt och innerligt budskap som inspirerade oss alla. Det var så fängslande att jag fick gåshud från början till slut. Cam förde laget samman och visade mig hur speciellt det var att vara en del av ett australiskt lag. Hur viktiga vi var för varandra och gav oss extra motivation att ge allt vi kunde för vårt land, våra supportrar och oss själva.
På onsdag sitter jag på ett plan till Honk Kong för att tävla i mitt första senior-VM. Att säga att jag är upphetsad skulle vara en underdrift. Jag spricker upp i ett stort leende och får rysningar när jag tänker på tävlingen. Jag kommer att gå i ”strid” med några av mina bästa vänner. Människor som jag litar på och som stärker mig. Jag är så tacksam för det stöd jag har hemma och inom mitt team och är ivrig att se vad vi kan göra med denna möjlighet!