Det är officiellt. Mitt nya smeknamn, som vår lagledare har gett mig, är mumbles. Pappa kommer att bli ”riktigt” stolt när han får reda på det… Trots det är detta min andra säsong som neopro och jag har varit i Europa i två månader och närmar mig mina första turer för året. På grund av skador och tävlingar på banan kom jag in i landsvägssäsongen senare än de flesta. Hittills har jag haft 10 tävlingsdagar. Jag började med Borsele som är ett typiskt holländskt väglopp med smala vägar, starka sidovindar och ett peloton på cirka 200 personer som till slut delas upp i ungefär en miljon bitar. Målet för mig var att komma längre in i loppet än förra året. Då befann jag mig redan utanför loppet 10 km in i loppet. Detta är något som vanligtvis händer i den här typen av lopp. Loppet kan gå från start och med vetskap om detta såg jag till att sätta mig i en bra position. Jag uppnådde mitt mål.
Nästa dag körde jag Westhoek (en annan UCI 1.1) som jag också körde förra året. Min vän Macey kraschade svårt och fördes till sjukhus. Även om hon klarade sig bra i slutändan var det en ganska oroväckande upplevelse för mig och jag hade det i bakhuvudet i år. Jag klarade mig igenom loppet men var besviken över att jag inte kunde bidra till laget. Därefter körde jag två mindre UCI 1.2-tävlingar med det australiska landslaget. Det var verkligen trevligt att vara med och hjälpa Lauren Kitchen som tog sig upp på pallen båda dagarna.
Därefter följde vårt träningsläger för laget i Toscana. Med mina OGEfrocks alla i storform var jag i ”hurt-boxen” varje pass. Vi genomförde några tävlingssimuleringar och workshops som gav hela laget ett riktigt bra humör inför nästa tävlingsblock. SwissEver GP i Hagendorn var den första tävlingen. Det var mitt första lopp med Orica där jag fysiskt kunde engagera mig mer. Mitt jobb som arbetare var att se till att inget farligt kom upp på vägen tidigt, utan Loren eller mig själv i det. Laget körde som en enhet under hela loppet och i slutet sprang Roy upp på pallen! Det kändes riktigt bra att bidra.
Ett snabbt flyg till Holland och vi tävlade igen. Boels Rentals Hills Classic var en tuff tävling för mig. Jag täckte rörelser tidigt men jag hade inte benen för att följa med den främre gruppen och rullade tillbaka till målet med grupetto. Mina lagkamrater hade en fantastisk dag och Annemiek blev tvåa. Laget fick mycket fart på dessa resultat och vi fortsatte med det i våra kommande tävlingar. Det var ingen överraskning att Gooik blev en bra dag för laget. Med Gracie som kom in i loppet som försvarande mästare hade vi mycket motivation som drev laget. Än en gång var min roll tidigt att täcka rörelser och vara involverad i loppet. Även om jag blev lite för upphetsad med det. När vi kom till Muur aka ”muren” var jag ur position och blev uppehållen av krascher på den mest hala och smala delen av klättringen. Många cyklister halkade och föll och eftersom klättringen är så brant tvingades de gå en del av vägen. Våra klackar gjorde det mycket svårt på de våta kullerstenarna så vi var tvungna att gå i leran på sidan (om man inte kände för att glida på rumpan tillbaka nerför backen). Det var där som den främre splittringen bildades med cirka 40 cyklister som tog sig över klättringen utan att behöva ta av sina cyklar. Vårt lag hade 4 av 6 i dragningen och kunde spela många kort i finalen. Gracie försvarade sin titel och sprang till seger! Det var verkligen häftigt att vara en del av.
Jag har haft ytterligare två tävlingar sedan dess. Keuken van Lommel Ladies Classic och Auensteiner Radsporttage. Det finns många positiva tecken som kommer från loppen men också några utmanande stunder för mig själv. Ur ett lagperspektiv har vi ett riktigt bra band och arbetar med de ”små sakerna” för att förbättra oss.
Om mindre än 24 timmar startar Tour of Britain. Du vet hur alla har ”en sådan där dag”. Det är oundvikligt… Eller hur? Under den här turnén förra året hade jag en vecka av dessa dagar. Allt som kunde ha gått fel gick fel. Jag kraschade i klungan, jag blev avkörd av bilarna i konvojen, jag blev tagen på fel väg, jag kraschade igen, jag hade stingiga nässel över hela kroppen och kunde inte sova för att det kliade så mycket. Jag hade drogtester, jag hade punktering, cykelbyten och till slut avslutades turnén. Min demoraliserade själ befann sig tillbaka i Holland på ett banläger redan nästa dag. Jag var sjuk och utmattad och kröp ihop i sängen i en bra dag eller två och förbjöds från all träning och alla lagutflykter tills jag var återställd.
Det tog lång tid innan jag kunde bära tanken på att köra en hel turné på det sättet igen, men ett helt år har gått och jag är nu här i Storbritannien och förbereder mig för att ställa upp igen. Till en början stod det inte på mitt tävlingsprogram, vilket jag var tacksam för eftersom jag fortfarande var mentalt sargad. Men en möjlighet dök upp och man säger inte nej till möjligheter. När Gene berättade att jag skulle tävla var allt jag kunde säga ”ok”. I hemlighet fruktade jag tanken. Förra året var en episk upplevelse, så jag är rädd, men jag